Denna text skrivs i förhoppning om att jag ska få den stora äran att bli resereporter för Solresor under en vecka. Resmålet är Side i Turkiet där ingen i min familj varit. Nedan återger jag istället en annan resa som jag och Christian gjort till Turkiet. Fotona är tagna med en så gammal kamera att vi har negativen på rulle. Därför är bilderna scannade och kvaliteten är inte så bra.   Numera har vi en jättefin digitalkamera som vi blir bättre och bättre på att använda. Åter till ämnet: Turkiet är ett fantastiskt land som vi gärna återvänder till, denna gång i sällskap av barnen. Vi vill gärna visa dem så mycket som möjligt av världen och Turkiet kan man bara inte missa!

För ett antal år sedan, innan våra barn föddes, var jag och Christian i Turkiet. Vi hade fått tag i en ospecad restresa till Gumbet. Denna ort ligger lite utanför Turkiets okrönta jet-set stad Bodrum. Resan började på bästa sätt. Vi kom fram utan större missöden och fick veta att hotellet som vi var tänkta att bo på, tyvärr var indisponibelt. Man förklarade inte exakt vad detta innebar, men det gjorde ju ingenting, eftersom vi ändå inte visste vilket hotell det rörde sig om. Istället skulle vi få bo på ”Siesta beach aparts”, ett stort hotellkomplex som var fyrstjärnigt. Detta var inte helt fel!    

Mannen som tog emot oss och visade oss till vårt rum hade tandställning och pratade väldigt sluddrigt. Dessutom spottade han okontrollerat när han pratade. Christian fick svårt att hålla sig för skratt  , men han var inte lika road längre när han fått en ganska stor ”dusch” av mannens saliv. Han var väldigt trevlig och hade massa bra tips som vi gärna ville ta del av. Vi ville se och uppleva så mycket som möjligt när vi var här. Hädanefter ställde vi oss dock på behörigt avstånd när vi skulle prata med honom. Man lär av sina misstag…

Då vi var på välkomstmötet för att bli informerade om lite allt möjligt fick vi veta att vi skulle bli kompenserade för att vi inte fått komma till ”rätt” hotell. Vi skulle få en utfärd gratis, det var bara att välja! Så himla bra. Jag och Christian reste, som vanligt, med en mycket begränsad budget och detta var otroligt goda nyheter. Vi valde att följa med på en utflykt som innefattade att man skulle bada i lera på ett ställe. Sen skulle man få åka till en mycket berömd strand, som jag i skrivande stund inte minns namnet på  , och bada hela eftermiddagen. Tydligen var detta en strand där stora havssköldpaddor nattetid brukade komma upp och lägga sina ägg.

Efter ett par dagar var det dags för denna mysiga utflykt, som tyvärr innefattade en hel del bussåkande. För att komma fram till dypölen, som var omåttligt populär att doppa sig i, fick vi åka buss i flera timmar. Väl framme fick man gå och gömma sig bakom en skärm av något slag för att byta om till badkläder. Sedan var det bara att gå fram till och ställa sig i kö för att ta ett dopp i leran. Det sades att man skulle bli frisk av att bada där, men jag kände mig ganska skeptisk. Man kunde väl knappast bli frisk av att bada där hur många människor som helst tycktes passera varje dag? Det fanns inte direkt något reningsaggregat i pölen, så det var väl snarast tänkbart att det var tvärtom: man kunde bli sjuk av att bada här.  

Men vi är inga fegisar, jag och Christian, så vi testade naturligtvis. Med håret uppsatt i en knut på huvudet gick jag i pölen. Det var djupt till midjan så jag valde att inte doppa mig mer än så. Jag smorde in resten av kroppen med hjälp av händerna. Eftersom det kom busslast efter busslast med turister hit, så var det bara att flytta sig och släppa ner nästa gäng. Som tur var hade de duschar som vi gladeligen sköljde av oss i efteråt. Jag tyckte faktiskt att skinnet blivit lite lenare av leran och det är inte helt otänkbart att det faktiskt var så, med tanke på alla lerinpackningar och grejor det finns att köpa till sin hy.

Vi åkte buss en liten bit till och sen blev det läge för en bit mat. Vi åt på en restaurang där det sprang omkring några ankor, eller vad det nu var för fågel, kring fötterna. De var jättesöta, men kanske lite väl jobbigt tama för min smak. Jag gillade dem bättre som låg och plaskade i en damm lite längre bort. Här fick vår busslast vara relativt ensamma och jag undrade i mitt stilla sinne hur en restaurang egentligen kunde bära sig, när den låg där den gjorde, mitt ute i ingenstans. Maten var kanongod och nu var det dags för en båttur för att komma till stranden som låg en bit bort. Vi passerade på en flod och på båda sidor växte tät vegetation. Bakom allt det gröna reste sig de brunaktiga bergen. Jag minns att en guide berättade för oss om platsen vi passerade genom, men jag kan inte dra mig till minnes vad som sades. Vi har dock tagit en bild på någonting historiskt och vackert som fanns uppe på en av bergväggarna.

Stranden var helt magisk! Det stod inga parasoller till höger och vänster och det fanns heller inga solstolar. Här var det handdukar som gällde. Jag hade vunnit en engångskamera innan vi åkte iväg och fått för mig att den var vattentät. Den var inte särskilt dyr och nu skulle vi testa. Vi gick ut i det ljumna vattnet och började göra konster av alla de slag. Till en början fotade vi ovan vattenytan, men efter en stund blev vi alltmer vågade och slutligen hamnade kameran under vattnet. Där gjorde vi små loopar, kullerbyttor, lustiga miner och allt annat galet vi kunde komma på. Detta var vansinnigt roligt och vi kände under denna stund som barn på nytt  . Då vi fyllt kameran med bilder gick vi upp ur vattnet och hade helst framkallat bilderna med en gång, eftersom vi var så nyfikna. Men vi bestämde oss för att vänta tills vi återvände till Sverige.

  Efter en heldag i stekande sol hade vi bränt upp oss rejält, vissa kroppsdelar mer än andra. Christians fötter hade blivit randiga efter sandalerna denna dag och gjorde nu mer än lovligt ont. Han skulle få använda högsta möjliga solskyddsfaktor på sina stackars fötter resten av resan.

En sak som vi inte visste innan vi kom till Turkiet var att de var så otroligt duktiga på att laga mat. Vi var inte missnöjda en enda gång då vi åt, men vissa restauranger har satt sig i minnet av olika anledningar ändå. Till exempel då vi fick in någonting som brann. Fick då lära oss att det kallas för att man flamberar maten. Blev lite besviken då de satte eld på hela konkarången, eftersom jag tyckte att det såg så gott ut innan elden. Men det smakade gott i alla fall. En annan gång beställde vi någonting som vi inte visste vad det var. Först kom en halvstor tallrik med någon slags paprikaröra och lite andra grönsaker. Sen kom en tallrik med endast lök. Då började vi bli mätta och trodde att måltiden var färdig, men icke sa Nicke. Detta var tydligen två förrätter och det visade sig att vi beställt två fyra-rätters middagar. Sen kom nämligen en megastor kötträtt in och därefter efterrätten. Vi rullade därifrån och det hade visserligen varit otroligt gott alltihop, men vi beslutade oss för att inte äta så mycket någon mer gång.  

En annan lunch som satt sig i minnet var vid vårt första besök i Bodrum. Mitt under måltiden började någon högljutt låta uppifrån en minaret som låg en bra bit bort. Det var dags för bönestund. På gatan utanför stillnade allting av och det blev väldigt lugnt och fridsamt överallt. Personalen på restaurangen fanns kvar även om det blev alldeles tyst inifrån köket. Några hundar utan ägare lufsade förbi på gatan utanför. Det kändes som om tiden stod stilla och vi satt och bara tog in känslan. Jag minns att jag gjorde kopplingar till James Bond filmerna, eftersom han under sina uppdrag ofta hamnade i Mellanöstern.

Bodrum var en alldeles speciell stad på många sätt. Vi hade läst oss till att det var en Jet-set stad vid Medelhavet och vi förstod vad som menades när vi var där. Restaurangerna var snäppet dyrare än de i Gumbet. Längs med kajerna nere i hamnen fanns de mest fantastiska båtar. De var hur stora och lyxiga som helst. Vi baxnade åt hur häftiga en del av dem var. Hamnen var stor och det fanns mycket att titta på. Strandpromenaden var underbar, men det allra bästa var att det inte fanns några jobbiga ”inkastare” där som tjatade hål i huvudet på en. Kunderna verkade komma i alla fall. Det fanns också ett enormt utomhusdisco i staden. Om jag inte missminner mig så var det, då vi var där, Europas största.

Naturligtvis var vi tvungna att testa detta disco. Vi åkte dit en kväll och var där klockan tio. Det var tydligen alldeles för tidigt. Hela stället var fullständigt folktomt och vi hade gott om tid att sondera terrängen, för discot var verkligen enormt. Man kom in i rum efter rum med underbara soffor, låga bord och mattor, ljus och speglar på tegelväggarna, allt mycket smakfullt. Dansgolvet var alltså utomhus. Det fanns en scen vid ena kanten och flera höga platåer ute på dansgolvet, där de verkligt coolt dansanta folken senare placerade sig. Det spelades grymt bra eurotechno musik och runt halv tolv-tiden kom det fler besökare. Runt ett-tiden och fram till sju var hela stället packat och stämningen var skyhög. Vi ville aldrig gå därifrån, men till slut så stängde de och vi fick vackert ta en taxi tillbaka till Gumbet.

En av dagarna gjorde vi en, såhär i efterhand, ganska komisk grej. Eftersom jag kunde segla när jag var yngre bestämde jag mig för att detta var ett ypperligt tillfälle att visa Christian mina kunskaper och kanske lära honom ett och annat vad gäller segling. Vi gick runt till andra sidan stranden i Gumbet, där de hyrde ut optimist- och laserjollar. Jag kände mig egentligen säkrast på optimisterna, men jag insåg snabbt att vi två aldrig skulle få plats i en sådan. Istället valde vi en laser.

Uthyraren tittade lite undrande på oss när vi förklarade vilken båt vi ville ha. Han sa ”Have you noticed, there is no wind today?” Och visst hade vi noterat detta faktum, det blåste ungefär noll sekundmeter. Men eftersom jag kände mig ganska osäker på seglingen, så passade frånvaron av vind mig ganska bra, då kunde jag vara säker på att jag hanterade situationen. Inte en kotte mer än vi var ute och ”seglade” och seglade är egentligen ett helt missvisande ord för vad vi höll på med den närmsta timmen  . Vi paddlade oss fram och knuffade seglet åt sidan, för det var bara i vägen hela tiden. Men så småningom kom det väl till pass, som skydd för den obarmhärtiga solen. Efter vår timma hade vi kommit ungefär 150 meter ifrån uthyrarstället och då endast med hjälp av paddling med händerna. Uthyraren var snäll och kom ut och hämtade oss med en motorbåt. Dessutom fick vi pengarna tillbaka, för han tyckte inte att vi hade fått segla någonting. Det var en vänlig själ.

Eftersom vi gärna ville åka mer båt bestämde vi oss för att åka med på en utflykt som inte arrangerades av resebyrån som vi reste med. Det var ett lyckokast. Vi åkte längs med kusten och vid första stoppet kunde de som ville hoppa i ifrån båten och simma in till land. Där klättrade de upp för en trätrappa som satt fast längs med bergväggen och kom slutligen upp till en platå som låg lite mer än tio meter ovanför vattenytan. Jag innefattades inte av de som ville, men Christian skulle naturligtvis hoppa ifrån denna vansinniga höjd. Det finns bildbevis på denna bedrift, men man ser inte på fotot att det är Christian som hoppar, därför finns det inte med här.

Nästa gång vi stannade med båten var det för att luncha och för att de som ville kunde hoppa i och simma i ett fiskstim med massa småfiskar. Även här var Christian snabbt i vattnet. Han hade snorkel och cyklop. Uppifrån båten såg det ganska komiskt ut när han låg som en stor jätte bland alla dessa små, små minifiskar. Efter en stund i vattnet trampade Christian på en sjöborre, eller vad de där små taggiga, giftiga djuren heter som suger sig fast på korallrev. Han blev omhändertagen av en av matroserna på båten. Matrosen hade något som liknade en Morakniv och skarvade lite i hålfoten på Christian. Det fanns, som tur var, inte så många taggar. Men det gjorde mer än lovligt ont förstod jag och nu var foten inte bara bränd utan stucken och förgiftad också. Snart skulle det väl behövas kryckor…

Jag har inte så mycket mer att berätta från denna fantastiska resa, men jag återvänder gärna till Turkiet, den saken är glasklar. Jag älskar maten, det godmodiga folket, arkitekturen och naturligtvis värmen och baden. Denna blogg är skapad i samband med att jag hörde talas om Solresors värv att skicka någon till Turkiet under en vecka. Nu håller jag alla tummar!  

För de som undrar så blev fotona från att vi tog kort under vattnet inte så bra. Eller rättare sagt, de var helt förstörda  , eftersom kameran inte varit vattentät som jag alltså trott. Men det kanske inte gjorde så mycket egentligen. Jag misstänker att motiven inte var särskilt vackra i alla fall.…

Några tips om du funderar på att besöka Gumbet/Bodrum:

¤ Besök en marknad

¤ Åk på båtutflykt

¤ Gå på utomhusdiscot i Bodrum