En strålande sommardag i mitten av juli var vi på Kneippbyn. Vi kom dit ca tjugo minuter efter det att de öppnat och köerna fanns, men de var inte jättelånga. Direkt innanför entrén fanns det ett antal toaletter, något som visade sig finnas med jämna mellanrum utplacerade i hela parken. Rakt föröver såg vi ett antal olika uppblåsbara rutschbanor dit våra två flickor direkt styrde kosan. Barnen är sex och åtta år. Det fanns skyltar uppsatta med åldersbegränsning och om jag inte missminner mig så fick egentligen inte vår yngsta lov att åka här eftersom åldern var satt från sju år, men vi lät henne prova i alla fall. Direkt till vänster om detta hopplandskap fanns någon slags hinderbana som var avsedd för lite äldre barn.

Våra telningar studsade dock direkt vidare till en något enklare klätteranordning som fanns på vänstersidan längs med vägen. Efter att ha passerat några olika hinder slutade det hela med en färd på vanlig rutschkana. Barnen klättrade här en liten stund, det var ganska skönt i skuggan som fanns där denna heta dag. Vi avancerade vidare genom parken och kom således fram till en karusell som var brukar finnas på alla möjliga olika parker där vi varit. Det är som en bänk där man fäller ner en spärr framför sig och sedan hissas upp ca 10 meter upp i luften. Därefter skumpar den sig ner. Oftast har dessa karuseller namn som påminner om grodor. Minns inte exakt vad denna attraktion hette här, men det stod ”Kneippbyn” ovanför ryggstödet, med snirkliga bokstäver. Eftersom barnen är vana vid denna attraktion på Liseberg så blev de lite snopna här. Dessa grodor åkte varken särskilt högt upp eller skumpade särskilt effektivt. Jag tror att de tyckte den var ganska tråkig.  

Vi tog oss vidare neråt vägen och nästa anhalt var en linbanestol som for iväg över en damm. Stora flickan började. Hon såg väldigt allvarlig ut när hon åkte iväg på en baklängesfärd för att sedan vända och åka tillbaka till oss igen. Detta blev hennes favoritattraktion. Hon ville inte gå därifrån. Men det dröjde innan vi gick vidare, eftersom vi bestämde oss för att testa stolen allihop. Jag är höjdrädd och kände mig ganska skeptisk, men det gick bra och även jag tyckte att denna attraktion var härlig. Det fanns ingen kö här och barnen kunde i godan ro åka varsin gång till.

Vi fick syn på en grej som pappa Christian gärna ville prova. Det var en båt som drogs baklänges uppför en ramp. Därefter släpptes båten och åkte på några skenor som slutade en meter ovanför vattenytan, med följden att båten hoppade/flög rakt ut för att sedan landa i vattnet. När vi kom fram såg vi att pappa inte riktigt hade rätt längd, så han fick inte åka. Andra vuxna åkte och det var väl egentligen en attraktion för äldre barn eller vuxna. Vi var på väg att vända när vår lilla flicka på sex år plötsligt fick en ingivelse att hon gärna ville åka denna roliga båt.

Hon höll alla kriterier för vikt, längd och ålder, så det var bara att låta henne åka. Som nervös mamma ville jag blunda, men samtidigt ville jag se så att allting gick bra, så det slutade med att jag tittade i alla fall. Lillflickan drogs baklänges upp, med ett stelt men ändå förväntansfullt leende. Så for hon iväg med ett skräckblandat glädjetjut och landade i vattnet med ett plask. Båten halades upp och hon steg ur med livet i behåll och alldeles glädjestrålande. Både jag och hennes far var förvånade över hur tuff hon var.

På höger sida väntade oss nu en trappa upp till några trätorn med olika anordningar emellan som man fick klättra på. Både barn och vuxna syntes däruppe, så jag och pappa Christian bestämde oss för att hänga med barnen upp. Inte helt rätt för mig, vilket jag borde ha tänkt på. Eftersom jag är höjdrädd kändes det inte riktigt som mitt forum att klättra omkring på denna höga höjd. Jag kom ner igen, ganska snabbt, men barnen och Christian roade sig däruppe en bra stund.

Nu hade vi kommit fram till VillaVilleKulla som låg precis bredvid trätornen. Jag och barnen gick in och minsann; mitt i vardagsrummet stod Lilla Gubben och väntade. Barnen köade en liten stund för att få sitta på honom. Sen var det dags för övervåningen. Där fanns ett par vanliga rum bl.a med en vaxdocka föreställande Astrid Lindgren. Sen kom vi fram till den spökiga avdelningen. Vår stora flicka vägrade gå in där, men återigen förvånades vi över vår sexåring som inte tvekade på att gå in och möta spökerierna. Pappa följde med henne och jag vände och gick tillbaka igen med åttaåringen.

Jag och vår äldsta dotter fick berättat för oss att det var riktigt läskigt däruppe med massa konstiga ljud och spindelnät överallt. Spökavdelningen slutade med att man fick åka rutschkana ut genom ett hål i väggen för att komma ner och ut igen. Framför VillaVilleKulla fanns en massa bänkar, för klockan tre varje dag utspelades det en teater där.

Vi gick vidare och kom nu fram till Hoppetossa, som är Pippis pappas båt. Framför båten fanns en stor uppblåsbar hoppkudde där mestadels små barn i ålder två till fem år hoppade. En och annan äldre var där också, men de flesta i äldre ålder befann sig uppe på själva skeppet. Jag och Christian satte oss och tog en kaffe medan barnen roade sig kungligt. Plötslig upptäckte vi att vår äldsta dotter inte var där längre. Som tur var hittade Christian henne nästan med en gång. Hon hade ställt sig i en lång kö till nästa attraktion. Efter att båda barnen fått en liten uppläxning i att man inte fick gå ifrån oss utan att säga till ställde sig även sexåringen i den långa kön. De stod där för att få köra några små mini-bilar i en miniatyrstad. De flesta barnen som körde dessa bilar var mellan tre och fem år. Våra döttrar var i äldsta laget, men de fick plats i bilarna och de tyckte att det var superkul!

Nu hade vi varit inne på Leklandet i ungefär två timmar och solen gassade. Det var läge för ett dopp så vi gick över till Vattenlandet. Nu förstod vi varför det inte var så långa köer till attraktionerna inne på Leklandet; det var här alla människor var! Man kunde låna nycklar till skåp som fanns inne i omklädningsrummen. Det kostade 100 kronor, men då var 80 kronor en depositionsavgift som man fick tillbaka när man lämnade tillbaka nyckeln igen.

Äldsta dottern följde med mig för att byta om. Inne i omklädningsrummen fanns också duschar där man rengjorde sig innan man hoppade i bassängerna. Det fanns åtskilliga vattenrutschbanor, men egentligen inte så mycket annat. Det stod att vattnet var tempererat, men jag undrar vad det innebär i realiteten för vattnet här var svinkallt. Barnen vägrade att bada. Längst bort fanns några pooler som var till för bebisar. Där fick vi barnen att gå i och åtminstone bada fötterna.

Så plötsligt fick Christian syn på en rutschkana som vi trodde att barnen skulle gilla. Vi såg bara slutet på den och folk kom ut i slutet av en tunnel med en slags gummiåtta där man satt ner i de båda hålen. Man åkte två och två och verkade perfekt. Shark-river hette den och var väldigt populär för vi fick stå i kö en halvtimma. Men så blev det äntligen vår tur. Jag och vår yngsta flicka fick tag i en gummiåtta och begav oss uppför en lång backe. Christian och stora flickan stack iväg före oss. När det var vår tur, så fick jag inte ”flotten” att rubba sig, så vi fick en kraftig knuff framåt av en hjälpsam man. Den knuffen ångrade jag bittert. Vi flög fram i en oroväckande hög hastighet och for upp och ner längs med väggarna. Till en början hade vi öppet ovanför, men så åkte vi plötsligt in i en tunnel.

Därinne var det becksvart. Kontrollen var fullständigt försvunnen och jag hörde några konstiga ljud. Insåg snart att det var jag själv som åstadkom de konstiga lätena. Jag var helt livrädd och det verkade som om det hela aldrig skulle ta slut. Men vips så var vi ute ur tunneln och jag tumlade mig ur gummiåttan. Barnen var överlyckliga, det här var helt i deras smak. Som tur var kunde vi skylla på den långa kön, så jag slapp att åka Shark-river någon mer gång. Samtidigt var det en ganska skön känsla; sånt här älskade jag att åka som barn och det var roligt att få vara barn igen, för en liten stund.   

Nu var det hög tid för lunch. Jag och barnen paxade ett bord på en av de två serveringarna som fanns inne på Vattenlandet. Christian ställde sig i kön. Där stod han en halvtimma innan han kom fram till kassan. Väl framme visade det sig att man endast beställde maten där, sen fick man stå i en annan kö som tog ytterligare en halvtimma, för att få den beställda maten. Jag fick den sista salladen; en äcklig sak med tre fårostbitar och lite parmaskinka, några tomater och salladsblad. Jag är glutenintolerant och det var det enda som fanns för mig att välja på. Klockan var halv två och jag hade ”turen” att få den sista salladen för dagen; inga fler leveranser var att vänta till serveringen.

Ute vid borden fanns det några stora parasoller, alla var nerfällda. Christian hade försökt att fälla upp en av dem, men det gick inte. Inte med hjälp av två andra män som stod i kö heller. Vi bad tjejen i kassan att någon skulle komma ut och hjälpa oss fälla upp parasollerna, eftersom det var mördande hett i solen. Hon bara skrattade uppgivet åt oss och sa ”ser det ut som om jag kan gå härifrån, eller?” Med det svaret fick Christian ställa sig i nästa kö för att få ut maten som vi betalat för. Övriga i familjen blev i alla fall mätta, endast jag var fortfarande hungrig. Allt det här med maten hade tagit alldeles för lång tid och vår äldsta dotter hann att få värsta blodsockerfall, vilket medförde att hon efter maten fick ett frispel och vägrade bada mer. Vi lämnade Vattenlandet med en stark känsla av missnöje.  

Köpte glass på väg in i Leklandet igen och satte oss för att kolla på Pippiteater klockan tre. Den var Kanonbra! Vilka duktiga (och viga) skådespelare… Där fanns minsann ingen tillstymmelse till höjdrädsla; de var både högt och lågt. Barnen skrattade högt och stämningen var återställd.

Vi gick vidare och kom således till den delen av Kneippbyn dit man kunde gå om man hade med sig egen mat. Där var det hur mysigt som helst! Bord och bänkar stod uppställda och det fanns en stor grill. Nedanför stupade en brant klippa och åt ena hållet såg man Visby och åt andra hållet fanns en vik, med en jättefin vik och bortanför den låg ytterligare en klippa. Utsikten inifrån Kneippbyn är verkligen spektakulär!

Här fanns en bergodalbana som föreställde en mask. Barnen åkte den själva tre gånger och älskade den. Vi gick vidare och det fanns ett nytt hoppkudde område där flickorna stannade och hoppade ännu mer. Längst bort i området fanns en restaurang, Solsidan tror jag den hette. Där fanns inte en kotte och vi ångrade att vi inte gått hit istället för att äta lunch.

Summa summarum av vårt besök i Kneippbyn: Barnen älskade det! Och har barnen det bra så har vi vuxna det bra också. Är det en riktigt varm sommardag, så kan man få ståplats i en bassäng inne på Vattenlandet. Därmed rekommenderar vi att hålla sig till Leklandet, det finns tillräckligt att göra därinne för en hel dag. Egentligen tycker vi att möjligheten borde ges att besöka endast Leklandet eller endast Vattenlandet för en billigare summa. Men kort sagt; vi rekommenderar alla med barn att gå in en dag på Kneippbyn. Fast vi kände att vi hann med allting på en dag; det fanns även tvådagarsinträde, men det var tillräckligt med en dag.

Tips

•         Gå och se Pippiteatern klockan tre.
•         Ta med egen fika!
•         Åk linbanan!

En regnig dag i slutet av oktober 2006 flög vi mot varmare nejder.   Till Kreta närmare bestämt. Detta skulle bli Jessica och Josephines första tripp utomlands. Jag och Christian, flickornas pappa, hade valt att gardera oss; med på resan var även hans och mina föräldrar. Dels för att vi ville ha trevligt ressällskap, men också för att de kanske kunde hjälpa oss med barnen ifall någonting gick snett. Vad det nu skulle kunna tänkas vara...

  
Bussen som tog oss från flygplatsen hade problem att komma fram vid vissa partier. Det hade sin trista förklaring. Två veckor innan vi anlände hade ett ihållande regn börjat. De tyngsta molnen och allt regn hade precis försvunnit, ett par timmar innan vi landade med planet. Vägarna hade delvis sköljts bort och vissa hus var helt översvämmade. En del människor hade till och med avlidit på grund av regnmassorna. 

 
Jag har varit i Grekland många gånger och alltid fascinerats av dess vackra natur och till synes sorglösa människor. Det som nu mötte oss var någonting helt annat. Desillusionerade och uppgivna människor som fått stänga sina verksamheter flera veckor för tidigt och hade HÖGA reparationskostnader att se fram emot. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ändå var tur att denna förödelse hade skett så sent i turistsäsongen. 
Vårt hotell var beläget högt upp på ett berg och de enda spåren av vattenmassorna som syntes där var att en mur var raserad. De anställda på hotellet hade sitt ursprung i norden och skulle resa hem igen om ett par veckor. De var vid gott mod!
Efter att vi installerat oss på vårt rum gick vi ner till byn Almirida. Där pågick ett rensningsarbete på stränderna. En hel del bråte och stora träd låg spridda huller om buller. Vi gick på huvudgatorna som var formade som ett T. Där jämförde vi utbudet på de olika restaurangerna. Slutligen bestämde vi oss för en där var nästintill fullsatt. Det tog en stund innan maten serverades och barnen hann att bli rejält rastlösa, men maten var väl värd sin väntan! Jag åt en omelett som smakade otroligt gott, så som den bara kan göra i Grekland.

Mina reskamrater var lika begeistrade över maten, men en mätt mage har en tendens att påminna om hur trött man faktiskt är. Lilla Josephine somnade nästan sittandes så jag satte henne i barnvagnen, som vi lånat gratis på hotellet, och gick tillbaka. Jessica hade fått en kaka och saft och alla de vuxna hade blivit bjudna på ouzo av servitören. En mycket trevlig gest som verkligen uppskattades!
Dagarna gick och rensningen av stränderna runt om på hela Kreta pågick ständigt. Grekerna var oerhört effektiva i sitt arbete. Hotellägaren tyckte dock lite synd om oss gäster som delvis fått vår semester förstörd på grund av vädrets makter. Med det bestämde han sig för att bjuda alla gäster som ville på en resa med buss två timmar till en strand som inte drabbats nämnvärt av översvämningarna. Vårt ressällskap tog chansen att följa med. 

 
Bussen tog oss till västra Kreta och en alldeles fantastisk strand. Den hette Falassarna. Det blåste ganska hårt och vågorna var enorma. Det var inte någon bra plats för barnen att bada på, men det var nog den enda nackdelen. Jag är glad att jag fått se en så vacker plats och att mina närmaste släktingar var med mig här samtidigt så att vi får minnas tillsammans när vintrarna kyler...
Här på denna ljuvliga plats började Josephine visa tecken till att må dåligt. Hon blev extremt gnällig och vägrade plötsligt att äta. Med tanke på hur matglad hon vanligtvis är förstod vi ganska snart att något var allvarligt fel. När vi kom hem och tog tempen visade det sig att hon hade närmare 40 graders feber. Vi hoppades att det var någonting tillfälligt och väntade ett par dagar. Ingen märkbar förbättring, istället hade hon fått en skrällig hosta. Dagen innan vår hemresa var jag såpass orolig för henne att vi bestämde oss för att söka läkarvård. Vi fick hjälp i receptionen att ringa en taxi. Hotellpersonalen instruerade chauffören om att köra till en by några mil bort och vårdcentralen som låg där. Väl där skulle han vänta på oss för att sedan köra till ännu en by där apoteket låg. Därefter skulle han köra oss tillbaka till hotellet. Till oss ovana resenärer gav receptionisten tipset att behålla taxikvittot, ifall det gick att få tillbaka pengarna på försäkringen senare. 
Så begav vi oss med vår sjuka Josephine. Läkarna konstaterade att hon hade dubbelsidig öroninflammation och bronkit. De rådde oss att inte flyga hem med henne nästföljande dag. Detta för att trumhinnorna då kunde sprängas.      
Tusen tankar snurrade i mitt huvud; Hur löser vi det här? Hemresan är ju redan betald, vi kan inte betala en resa till? Vem ska stanna kvar med Josephine; jag eller Christian? Ovissheten hotade att bli panik. När vi väl återkom till hotellet gick vi genast upp till rummet för att konferera med de andra. Det enda vi åstadkom var att skapa ännu större oro i lägret. Trots att våra föräldrar varit ute och rest en hel del hade de aldrig varit med om någonting sådant här.
Nästa steg var att gå ner till receptionen. Där var de inte lika ovana. De tipsade oss om att ringa SOS international, vilket vi genast gjorde. Vår kontaktperson där tog reda på vad vår försäkring innefattade. Som tur var kunde hela familjen få stanna tills dess att Josephine bedömdes såpass frisk att hon kunde flyga. Mor- och farföräldrarna fick dock vackert fara hem igen så som ursprungsplanen var. Det var ett mycket gripande farväl vi tog av våra föräldrar, när den stunden kom. Inte ett öga var torrt. 
Det var svårt att njuta av de extra dagarna vi fått till skänks. Många frågor var fortfarande obesvarade; När skulle Josephine bli frisk? Hur skulle vi komma hem? Skulle försäkringen täcka de kostnader vi fick nu? Våra underbara föräldrar hade lovat att hjälpa oss och vi hade fått låna pengar av dem för den här oväntade utgiften. Men oron var ändå stor. 
Fyra dagar efter vårt läkarbesök fick vi åter träffa en läkare. Han gjorde bedömningen att medicinen hjälpt och Josephine kunde få flyga hem redan nästa dag. HJÄLP! Nu måste vi snabbt hem och packa. Och hur skulle vi egentligen komma hem? 
Vi tog återigen kontakt med SOS International. De konstaterade ganska snabbt att alla direktflyg till och från Kreta var slut för säsongen eftersom vi skulle ha rest med det allra sista charterflyget hem. Det innebar att vi skulle få göra en liten och käck rundresa. Från Chania till Athen, från Athen till Amsterdam och slutligen från Amsterdam till Göteborg. 
Även här var min oro stor. Hur skulle Josephines öron fixa alla upp- och nergångar med planet? Såhär i efterhand kan jag med lättnad och glädje konstatera att allt faktiskt gick bra. Det visade sig också att försäkringen täckte alla kostnader som vi haft i samband med Josephines sjukdom. De extra dagarna på hotellet, taxiresorna, flygbiljetterna, medicinerna och läkarkostnader. Vi behöll kvittona på allting och därmed var det inga problem. Det enda vi betalade själva var maten. Tack SOS International för att ni finns och för att ni är så kompetenta, vi hade inte klarat oss utan er!   
Bästa tips; 
Besök stranden Falassarna
och även gamla stan i Chania.