En regnig dag i slutet av oktober 2006 flög vi mot varmare nejder.   Till Kreta närmare bestämt. Detta skulle bli Jessica och Josephines första tripp utomlands. Jag och Christian, flickornas pappa, hade valt att gardera oss; med på resan var även hans och mina föräldrar. Dels för att vi ville ha trevligt ressällskap, men också för att de kanske kunde hjälpa oss med barnen ifall någonting gick snett. Vad det nu skulle kunna tänkas vara...

  
Bussen som tog oss från flygplatsen hade problem att komma fram vid vissa partier. Det hade sin trista förklaring. Två veckor innan vi anlände hade ett ihållande regn börjat. De tyngsta molnen och allt regn hade precis försvunnit, ett par timmar innan vi landade med planet. Vägarna hade delvis sköljts bort och vissa hus var helt översvämmade. En del människor hade till och med avlidit på grund av regnmassorna. 

 
Jag har varit i Grekland många gånger och alltid fascinerats av dess vackra natur och till synes sorglösa människor. Det som nu mötte oss var någonting helt annat. Desillusionerade och uppgivna människor som fått stänga sina verksamheter flera veckor för tidigt och hade HÖGA reparationskostnader att se fram emot. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ändå var tur att denna förödelse hade skett så sent i turistsäsongen. 
Vårt hotell var beläget högt upp på ett berg och de enda spåren av vattenmassorna som syntes där var att en mur var raserad. De anställda på hotellet hade sitt ursprung i norden och skulle resa hem igen om ett par veckor. De var vid gott mod!
Efter att vi installerat oss på vårt rum gick vi ner till byn Almirida. Där pågick ett rensningsarbete på stränderna. En hel del bråte och stora träd låg spridda huller om buller. Vi gick på huvudgatorna som var formade som ett T. Där jämförde vi utbudet på de olika restaurangerna. Slutligen bestämde vi oss för en där var nästintill fullsatt. Det tog en stund innan maten serverades och barnen hann att bli rejält rastlösa, men maten var väl värd sin väntan! Jag åt en omelett som smakade otroligt gott, så som den bara kan göra i Grekland.

Mina reskamrater var lika begeistrade över maten, men en mätt mage har en tendens att påminna om hur trött man faktiskt är. Lilla Josephine somnade nästan sittandes så jag satte henne i barnvagnen, som vi lånat gratis på hotellet, och gick tillbaka. Jessica hade fått en kaka och saft och alla de vuxna hade blivit bjudna på ouzo av servitören. En mycket trevlig gest som verkligen uppskattades!
Dagarna gick och rensningen av stränderna runt om på hela Kreta pågick ständigt. Grekerna var oerhört effektiva i sitt arbete. Hotellägaren tyckte dock lite synd om oss gäster som delvis fått vår semester förstörd på grund av vädrets makter. Med det bestämde han sig för att bjuda alla gäster som ville på en resa med buss två timmar till en strand som inte drabbats nämnvärt av översvämningarna. Vårt ressällskap tog chansen att följa med. 

 
Bussen tog oss till västra Kreta och en alldeles fantastisk strand. Den hette Falassarna. Det blåste ganska hårt och vågorna var enorma. Det var inte någon bra plats för barnen att bada på, men det var nog den enda nackdelen. Jag är glad att jag fått se en så vacker plats och att mina närmaste släktingar var med mig här samtidigt så att vi får minnas tillsammans när vintrarna kyler...
Här på denna ljuvliga plats började Josephine visa tecken till att må dåligt. Hon blev extremt gnällig och vägrade plötsligt att äta. Med tanke på hur matglad hon vanligtvis är förstod vi ganska snart att något var allvarligt fel. När vi kom hem och tog tempen visade det sig att hon hade närmare 40 graders feber. Vi hoppades att det var någonting tillfälligt och väntade ett par dagar. Ingen märkbar förbättring, istället hade hon fått en skrällig hosta. Dagen innan vår hemresa var jag såpass orolig för henne att vi bestämde oss för att söka läkarvård. Vi fick hjälp i receptionen att ringa en taxi. Hotellpersonalen instruerade chauffören om att köra till en by några mil bort och vårdcentralen som låg där. Väl där skulle han vänta på oss för att sedan köra till ännu en by där apoteket låg. Därefter skulle han köra oss tillbaka till hotellet. Till oss ovana resenärer gav receptionisten tipset att behålla taxikvittot, ifall det gick att få tillbaka pengarna på försäkringen senare. 
Så begav vi oss med vår sjuka Josephine. Läkarna konstaterade att hon hade dubbelsidig öroninflammation och bronkit. De rådde oss att inte flyga hem med henne nästföljande dag. Detta för att trumhinnorna då kunde sprängas.      
Tusen tankar snurrade i mitt huvud; Hur löser vi det här? Hemresan är ju redan betald, vi kan inte betala en resa till? Vem ska stanna kvar med Josephine; jag eller Christian? Ovissheten hotade att bli panik. När vi väl återkom till hotellet gick vi genast upp till rummet för att konferera med de andra. Det enda vi åstadkom var att skapa ännu större oro i lägret. Trots att våra föräldrar varit ute och rest en hel del hade de aldrig varit med om någonting sådant här.
Nästa steg var att gå ner till receptionen. Där var de inte lika ovana. De tipsade oss om att ringa SOS international, vilket vi genast gjorde. Vår kontaktperson där tog reda på vad vår försäkring innefattade. Som tur var kunde hela familjen få stanna tills dess att Josephine bedömdes såpass frisk att hon kunde flyga. Mor- och farföräldrarna fick dock vackert fara hem igen så som ursprungsplanen var. Det var ett mycket gripande farväl vi tog av våra föräldrar, när den stunden kom. Inte ett öga var torrt. 
Det var svårt att njuta av de extra dagarna vi fått till skänks. Många frågor var fortfarande obesvarade; När skulle Josephine bli frisk? Hur skulle vi komma hem? Skulle försäkringen täcka de kostnader vi fick nu? Våra underbara föräldrar hade lovat att hjälpa oss och vi hade fått låna pengar av dem för den här oväntade utgiften. Men oron var ändå stor. 
Fyra dagar efter vårt läkarbesök fick vi åter träffa en läkare. Han gjorde bedömningen att medicinen hjälpt och Josephine kunde få flyga hem redan nästa dag. HJÄLP! Nu måste vi snabbt hem och packa. Och hur skulle vi egentligen komma hem? 
Vi tog återigen kontakt med SOS International. De konstaterade ganska snabbt att alla direktflyg till och från Kreta var slut för säsongen eftersom vi skulle ha rest med det allra sista charterflyget hem. Det innebar att vi skulle få göra en liten och käck rundresa. Från Chania till Athen, från Athen till Amsterdam och slutligen från Amsterdam till Göteborg. 
Även här var min oro stor. Hur skulle Josephines öron fixa alla upp- och nergångar med planet? Såhär i efterhand kan jag med lättnad och glädje konstatera att allt faktiskt gick bra. Det visade sig också att försäkringen täckte alla kostnader som vi haft i samband med Josephines sjukdom. De extra dagarna på hotellet, taxiresorna, flygbiljetterna, medicinerna och läkarkostnader. Vi behöll kvittona på allting och därmed var det inga problem. Det enda vi betalade själva var maten. Tack SOS International för att ni finns och för att ni är så kompetenta, vi hade inte klarat oss utan er!   
Bästa tips; 
Besök stranden Falassarna
och även gamla stan i Chania. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna text skrivs i förhoppning om att jag ska få den stora äran att bli resereporter för Solresor under en vecka. Resmålet är Side i Turkiet där ingen i min familj varit. Nedan återger jag istället en annan resa som jag och Christian gjort till Turk...

En strålande sommardag i mitten av juli var vi på Kneippbyn. Vi kom dit ca tjugo minuter efter det att de öppnat och köerna fanns, men de var inte jättelånga. Direkt innanför entrén fanns det ett antal toaletter, något som visade sig finnas med jämna...

Från punkt A till B   En kall vinterdag i slutet av december, några dagar innan julafton, begav sig vår familj iväg på äventyr. Medresenärerna var Christians föräldrar, hans båda bröder och Jennifer som är sambo till den yngste brodern. Runt tiot...