Denna text skrivs i förhoppning om att jag ska få den stora äran att bli resereporter för Solresor under en vecka. Resmålet är Side i Turkiet där ingen i min familj varit. Nedan återger jag istället en annan resa som jag och Christian gjort till Turkiet. Fotona är tagna med en så gammal kamera att vi har negativen på rulle. Därför är bilderna scannade och kvaliteten är inte så bra.   Numera har vi en jättefin digitalkamera som vi blir bättre och bättre på att använda. Åter till ämnet: Turkiet är ett fantastiskt land som vi gärna återvänder till, denna gång i sällskap av barnen. Vi vill gärna visa dem så mycket som möjligt av världen och Turkiet kan man bara inte missa!

För ett antal år sedan, innan våra barn föddes, var jag och Christian i Turkiet. Vi hade fått tag i en ospecad restresa till Gumbet. Denna ort ligger lite utanför Turkiets okrönta jet-set stad Bodrum. Resan började på bästa sätt. Vi kom fram utan större missöden och fick veta att hotellet som vi var tänkta att bo på, tyvärr var indisponibelt. Man förklarade inte exakt vad detta innebar, men det gjorde ju ingenting, eftersom vi ändå inte visste vilket hotell det rörde sig om. Istället skulle vi få bo på ”Siesta beach aparts”, ett stort hotellkomplex som var fyrstjärnigt. Detta var inte helt fel!    

Mannen som tog emot oss och visade oss till vårt rum hade tandställning och pratade väldigt sluddrigt. Dessutom spottade han okontrollerat när han pratade. Christian fick svårt att hålla sig för skratt  , men han var inte lika road längre när han fått en ganska stor ”dusch” av mannens saliv. Han var väldigt trevlig och hade massa bra tips som vi gärna ville ta del av. Vi ville se och uppleva så mycket som möjligt när vi var här. Hädanefter ställde vi oss dock på behörigt avstånd när vi skulle prata med honom. Man lär av sina misstag…

Då vi var på välkomstmötet för att bli informerade om lite allt möjligt fick vi veta att vi skulle bli kompenserade för att vi inte fått komma till ”rätt” hotell. Vi skulle få en utfärd gratis, det var bara att välja! Så himla bra. Jag och Christian reste, som vanligt, med en mycket begränsad budget och detta var otroligt goda nyheter. Vi valde att följa med på en utflykt som innefattade att man skulle bada i lera på ett ställe. Sen skulle man få åka till en mycket berömd strand, som jag i skrivande stund inte minns namnet på  , och bada hela eftermiddagen. Tydligen var detta en strand där stora havssköldpaddor nattetid brukade komma upp och lägga sina ägg.

Efter ett par dagar var det dags för denna mysiga utflykt, som tyvärr innefattade en hel del bussåkande. För att komma fram till dypölen, som var omåttligt populär att doppa sig i, fick vi åka buss i flera timmar. Väl framme fick man gå och gömma sig bakom en skärm av något slag för att byta om till badkläder. Sedan var det bara att gå fram till och ställa sig i kö för att ta ett dopp i leran. Det sades att man skulle bli frisk av att bada där, men jag kände mig ganska skeptisk. Man kunde väl knappast bli frisk av att bada där hur många människor som helst tycktes passera varje dag? Det fanns inte direkt något reningsaggregat i pölen, så det var väl snarast tänkbart att det var tvärtom: man kunde bli sjuk av att bada här.  

Men vi är inga fegisar, jag och Christian, så vi testade naturligtvis. Med håret uppsatt i en knut på huvudet gick jag i pölen. Det var djupt till midjan så jag valde att inte doppa mig mer än så. Jag smorde in resten av kroppen med hjälp av händerna. Eftersom det kom busslast efter busslast med turister hit, så var det bara att flytta sig och släppa ner nästa gäng. Som tur var hade de duschar som vi gladeligen sköljde av oss i efteråt. Jag tyckte faktiskt att skinnet blivit lite lenare av leran och det är inte helt otänkbart att det faktiskt var så, med tanke på alla lerinpackningar och grejor det finns att köpa till sin hy.

Vi åkte buss en liten bit till och sen blev det läge för en bit mat. Vi åt på en restaurang där det sprang omkring några ankor, eller vad det nu var för fågel, kring fötterna. De var jättesöta, men kanske lite väl jobbigt tama för min smak. Jag gillade dem bättre som låg och plaskade i en damm lite längre bort. Här fick vår busslast vara relativt ensamma och jag undrade i mitt stilla sinne hur en restaurang egentligen kunde bära sig, när den låg där den gjorde, mitt ute i ingenstans. Maten var kanongod och nu var det dags för en båttur för att komma till stranden som låg en bit bort. Vi passerade på en flod och på båda sidor växte tät vegetation. Bakom allt det gröna reste sig de brunaktiga bergen. Jag minns att en guide berättade för oss om platsen vi passerade genom, men jag kan inte dra mig till minnes vad som sades. Vi har dock tagit en bild på någonting historiskt och vackert som fanns uppe på en av bergväggarna.

Stranden var helt magisk! Det stod inga parasoller till höger och vänster och det fanns heller inga solstolar. Här var det handdukar som gällde. Jag hade vunnit en engångskamera innan vi åkte iväg och fått för mig att den var vattentät. Den var inte särskilt dyr och nu skulle vi testa. Vi gick ut i det ljumna vattnet och började göra konster av alla de slag. Till en början fotade vi ovan vattenytan, men efter en stund blev vi alltmer vågade och slutligen hamnade kameran under vattnet. Där gjorde vi små loopar, kullerbyttor, lustiga miner och allt annat galet vi kunde komma på. Detta var vansinnigt roligt och vi kände under denna stund som barn på nytt  . Då vi fyllt kameran med bilder gick vi upp ur vattnet och hade helst framkallat bilderna med en gång, eftersom vi var så nyfikna. Men vi bestämde oss för att vänta tills vi återvände till Sverige.

  Efter en heldag i stekande sol hade vi bränt upp oss rejält, vissa kroppsdelar mer än andra. Christians fötter hade blivit randiga efter sandalerna denna dag och gjorde nu mer än lovligt ont. Han skulle få använda högsta möjliga solskyddsfaktor på sina stackars fötter resten av resan.

En sak som vi inte visste innan vi kom till Turkiet var att de var så otroligt duktiga på att laga mat. Vi var inte missnöjda en enda gång då vi åt, men vissa restauranger har satt sig i minnet av olika anledningar ändå. Till exempel då vi fick in någonting som brann. Fick då lära oss att det kallas för att man flamberar maten. Blev lite besviken då de satte eld på hela konkarången, eftersom jag tyckte att det såg så gott ut innan elden. Men det smakade gott i alla fall. En annan gång beställde vi någonting som vi inte visste vad det var. Först kom en halvstor tallrik med någon slags paprikaröra och lite andra grönsaker. Sen kom en tallrik med endast lök. Då började vi bli mätta och trodde att måltiden var färdig, men icke sa Nicke. Detta var tydligen två förrätter och det visade sig att vi beställt två fyra-rätters middagar. Sen kom nämligen en megastor kötträtt in och därefter efterrätten. Vi rullade därifrån och det hade visserligen varit otroligt gott alltihop, men vi beslutade oss för att inte äta så mycket någon mer gång.  

En annan lunch som satt sig i minnet var vid vårt första besök i Bodrum. Mitt under måltiden började någon högljutt låta uppifrån en minaret som låg en bra bit bort. Det var dags för bönestund. På gatan utanför stillnade allting av och det blev väldigt lugnt och fridsamt överallt. Personalen på restaurangen fanns kvar även om det blev alldeles tyst inifrån köket. Några hundar utan ägare lufsade förbi på gatan utanför. Det kändes som om tiden stod stilla och vi satt och bara tog in känslan. Jag minns att jag gjorde kopplingar till James Bond filmerna, eftersom han under sina uppdrag ofta hamnade i Mellanöstern.

Bodrum var en alldeles speciell stad på många sätt. Vi hade läst oss till att det var en Jet-set stad vid Medelhavet och vi förstod vad som menades när vi var där. Restaurangerna var snäppet dyrare än de i Gumbet. Längs med kajerna nere i hamnen fanns de mest fantastiska båtar. De var hur stora och lyxiga som helst. Vi baxnade åt hur häftiga en del av dem var. Hamnen var stor och det fanns mycket att titta på. Strandpromenaden var underbar, men det allra bästa var att det inte fanns några jobbiga ”inkastare” där som tjatade hål i huvudet på en. Kunderna verkade komma i alla fall. Det fanns också ett enormt utomhusdisco i staden. Om jag inte missminner mig så var det, då vi var där, Europas största.

Naturligtvis var vi tvungna att testa detta disco. Vi åkte dit en kväll och var där klockan tio. Det var tydligen alldeles för tidigt. Hela stället var fullständigt folktomt och vi hade gott om tid att sondera terrängen, för discot var verkligen enormt. Man kom in i rum efter rum med underbara soffor, låga bord och mattor, ljus och speglar på tegelväggarna, allt mycket smakfullt. Dansgolvet var alltså utomhus. Det fanns en scen vid ena kanten och flera höga platåer ute på dansgolvet, där de verkligt coolt dansanta folken senare placerade sig. Det spelades grymt bra eurotechno musik och runt halv tolv-tiden kom det fler besökare. Runt ett-tiden och fram till sju var hela stället packat och stämningen var skyhög. Vi ville aldrig gå därifrån, men till slut så stängde de och vi fick vackert ta en taxi tillbaka till Gumbet.

En av dagarna gjorde vi en, såhär i efterhand, ganska komisk grej. Eftersom jag kunde segla när jag var yngre bestämde jag mig för att detta var ett ypperligt tillfälle att visa Christian mina kunskaper och kanske lära honom ett och annat vad gäller segling. Vi gick runt till andra sidan stranden i Gumbet, där de hyrde ut optimist- och laserjollar. Jag kände mig egentligen säkrast på optimisterna, men jag insåg snabbt att vi två aldrig skulle få plats i en sådan. Istället valde vi en laser.

Uthyraren tittade lite undrande på oss när vi förklarade vilken båt vi ville ha. Han sa ”Have you noticed, there is no wind today?” Och visst hade vi noterat detta faktum, det blåste ungefär noll sekundmeter. Men eftersom jag kände mig ganska osäker på seglingen, så passade frånvaron av vind mig ganska bra, då kunde jag vara säker på att jag hanterade situationen. Inte en kotte mer än vi var ute och ”seglade” och seglade är egentligen ett helt missvisande ord för vad vi höll på med den närmsta timmen  . Vi paddlade oss fram och knuffade seglet åt sidan, för det var bara i vägen hela tiden. Men så småningom kom det väl till pass, som skydd för den obarmhärtiga solen. Efter vår timma hade vi kommit ungefär 150 meter ifrån uthyrarstället och då endast med hjälp av paddling med händerna. Uthyraren var snäll och kom ut och hämtade oss med en motorbåt. Dessutom fick vi pengarna tillbaka, för han tyckte inte att vi hade fått segla någonting. Det var en vänlig själ.

Eftersom vi gärna ville åka mer båt bestämde vi oss för att åka med på en utflykt som inte arrangerades av resebyrån som vi reste med. Det var ett lyckokast. Vi åkte längs med kusten och vid första stoppet kunde de som ville hoppa i ifrån båten och simma in till land. Där klättrade de upp för en trätrappa som satt fast längs med bergväggen och kom slutligen upp till en platå som låg lite mer än tio meter ovanför vattenytan. Jag innefattades inte av de som ville, men Christian skulle naturligtvis hoppa ifrån denna vansinniga höjd. Det finns bildbevis på denna bedrift, men man ser inte på fotot att det är Christian som hoppar, därför finns det inte med här.

Nästa gång vi stannade med båten var det för att luncha och för att de som ville kunde hoppa i och simma i ett fiskstim med massa småfiskar. Även här var Christian snabbt i vattnet. Han hade snorkel och cyklop. Uppifrån båten såg det ganska komiskt ut när han låg som en stor jätte bland alla dessa små, små minifiskar. Efter en stund i vattnet trampade Christian på en sjöborre, eller vad de där små taggiga, giftiga djuren heter som suger sig fast på korallrev. Han blev omhändertagen av en av matroserna på båten. Matrosen hade något som liknade en Morakniv och skarvade lite i hålfoten på Christian. Det fanns, som tur var, inte så många taggar. Men det gjorde mer än lovligt ont förstod jag och nu var foten inte bara bränd utan stucken och förgiftad också. Snart skulle det väl behövas kryckor…

Jag har inte så mycket mer att berätta från denna fantastiska resa, men jag återvänder gärna till Turkiet, den saken är glasklar. Jag älskar maten, det godmodiga folket, arkitekturen och naturligtvis värmen och baden. Denna blogg är skapad i samband med att jag hörde talas om Solresors värv att skicka någon till Turkiet under en vecka. Nu håller jag alla tummar!  

För de som undrar så blev fotona från att vi tog kort under vattnet inte så bra. Eller rättare sagt, de var helt förstörda  , eftersom kameran inte varit vattentät som jag alltså trott. Men det kanske inte gjorde så mycket egentligen. Jag misstänker att motiven inte var särskilt vackra i alla fall.…

Några tips om du funderar på att besöka Gumbet/Bodrum:

¤ Besök en marknad

¤ Åk på båtutflykt

¤ Gå på utomhusdiscot i Bodrum

En strålande sommardag i mitten av juli var vi på Kneippbyn. Vi kom dit ca tjugo minuter efter det att de öppnat och köerna fanns, men de var inte jättelånga. Direkt innanför entrén fanns det ett antal toaletter, något som visade sig finnas med jämna mellanrum utplacerade i hela parken. Rakt föröver såg vi ett antal olika uppblåsbara rutschbanor dit våra två flickor direkt styrde kosan. Barnen är sex och åtta år. Det fanns skyltar uppsatta med åldersbegränsning och om jag inte missminner mig så fick egentligen inte vår yngsta lov att åka här eftersom åldern var satt från sju år, men vi lät henne prova i alla fall. Direkt till vänster om detta hopplandskap fanns någon slags hinderbana som var avsedd för lite äldre barn.

Våra telningar studsade dock direkt vidare till en något enklare klätteranordning som fanns på vänstersidan längs med vägen. Efter att ha passerat några olika hinder slutade det hela med en färd på vanlig rutschkana. Barnen klättrade här en liten stund, det var ganska skönt i skuggan som fanns där denna heta dag. Vi avancerade vidare genom parken och kom således fram till en karusell som var brukar finnas på alla möjliga olika parker där vi varit. Det är som en bänk där man fäller ner en spärr framför sig och sedan hissas upp ca 10 meter upp i luften. Därefter skumpar den sig ner. Oftast har dessa karuseller namn som påminner om grodor. Minns inte exakt vad denna attraktion hette här, men det stod ”Kneippbyn” ovanför ryggstödet, med snirkliga bokstäver. Eftersom barnen är vana vid denna attraktion på Liseberg så blev de lite snopna här. Dessa grodor åkte varken särskilt högt upp eller skumpade särskilt effektivt. Jag tror att de tyckte den var ganska tråkig.  

Vi tog oss vidare neråt vägen och nästa anhalt var en linbanestol som for iväg över en damm. Stora flickan började. Hon såg väldigt allvarlig ut när hon åkte iväg på en baklängesfärd för att sedan vända och åka tillbaka till oss igen. Detta blev hennes favoritattraktion. Hon ville inte gå därifrån. Men det dröjde innan vi gick vidare, eftersom vi bestämde oss för att testa stolen allihop. Jag är höjdrädd och kände mig ganska skeptisk, men det gick bra och även jag tyckte att denna attraktion var härlig. Det fanns ingen kö här och barnen kunde i godan ro åka varsin gång till.

Vi fick syn på en grej som pappa Christian gärna ville prova. Det var en båt som drogs baklänges uppför en ramp. Därefter släpptes båten och åkte på några skenor som slutade en meter ovanför vattenytan, med följden att båten hoppade/flög rakt ut för att sedan landa i vattnet. När vi kom fram såg vi att pappa inte riktigt hade rätt längd, så han fick inte åka. Andra vuxna åkte och det var väl egentligen en attraktion för äldre barn eller vuxna. Vi var på väg att vända när vår lilla flicka på sex år plötsligt fick en ingivelse att hon gärna ville åka denna roliga båt.

Hon höll alla kriterier för vikt, längd och ålder, så det var bara att låta henne åka. Som nervös mamma ville jag blunda, men samtidigt ville jag se så att allting gick bra, så det slutade med att jag tittade i alla fall. Lillflickan drogs baklänges upp, med ett stelt men ändå förväntansfullt leende. Så for hon iväg med ett skräckblandat glädjetjut och landade i vattnet med ett plask. Båten halades upp och hon steg ur med livet i behåll och alldeles glädjestrålande. Både jag och hennes far var förvånade över hur tuff hon var.

På höger sida väntade oss nu en trappa upp till några trätorn med olika anordningar emellan som man fick klättra på. Både barn och vuxna syntes däruppe, så jag och pappa Christian bestämde oss för att hänga med barnen upp. Inte helt rätt för mig, vilket jag borde ha tänkt på. Eftersom jag är höjdrädd kändes det inte riktigt som mitt forum att klättra omkring på denna höga höjd. Jag kom ner igen, ganska snabbt, men barnen och Christian roade sig däruppe en bra stund.

Nu hade vi kommit fram till VillaVilleKulla som låg precis bredvid trätornen. Jag och barnen gick in och minsann; mitt i vardagsrummet stod Lilla Gubben och väntade. Barnen köade en liten stund för att få sitta på honom. Sen var det dags för övervåningen. Där fanns ett par vanliga rum bl.a med en vaxdocka föreställande Astrid Lindgren. Sen kom vi fram till den spökiga avdelningen. Vår stora flicka vägrade gå in där, men återigen förvånades vi över vår sexåring som inte tvekade på att gå in och möta spökerierna. Pappa följde med henne och jag vände och gick tillbaka igen med åttaåringen.

Jag och vår äldsta dotter fick berättat för oss att det var riktigt läskigt däruppe med massa konstiga ljud och spindelnät överallt. Spökavdelningen slutade med att man fick åka rutschkana ut genom ett hål i väggen för att komma ner och ut igen. Framför VillaVilleKulla fanns en massa bänkar, för klockan tre varje dag utspelades det en teater där.

Vi gick vidare och kom nu fram till Hoppetossa, som är Pippis pappas båt. Framför båten fanns en stor uppblåsbar hoppkudde där mestadels små barn i ålder två till fem år hoppade. En och annan äldre var där också, men de flesta i äldre ålder befann sig uppe på själva skeppet. Jag och Christian satte oss och tog en kaffe medan barnen roade sig kungligt. Plötslig upptäckte vi att vår äldsta dotter inte var där längre. Som tur var hittade Christian henne nästan med en gång. Hon hade ställt sig i en lång kö till nästa attraktion. Efter att båda barnen fått en liten uppläxning i att man inte fick gå ifrån oss utan att säga till ställde sig även sexåringen i den långa kön. De stod där för att få köra några små mini-bilar i en miniatyrstad. De flesta barnen som körde dessa bilar var mellan tre och fem år. Våra döttrar var i äldsta laget, men de fick plats i bilarna och de tyckte att det var superkul!

Nu hade vi varit inne på Leklandet i ungefär två timmar och solen gassade. Det var läge för ett dopp så vi gick över till Vattenlandet. Nu förstod vi varför det inte var så långa köer till attraktionerna inne på Leklandet; det var här alla människor var! Man kunde låna nycklar till skåp som fanns inne i omklädningsrummen. Det kostade 100 kronor, men då var 80 kronor en depositionsavgift som man fick tillbaka när man lämnade tillbaka nyckeln igen.

Äldsta dottern följde med mig för att byta om. Inne i omklädningsrummen fanns också duschar där man rengjorde sig innan man hoppade i bassängerna. Det fanns åtskilliga vattenrutschbanor, men egentligen inte så mycket annat. Det stod att vattnet var tempererat, men jag undrar vad det innebär i realiteten för vattnet här var svinkallt. Barnen vägrade att bada. Längst bort fanns några pooler som var till för bebisar. Där fick vi barnen att gå i och åtminstone bada fötterna.

Så plötsligt fick Christian syn på en rutschkana som vi trodde att barnen skulle gilla. Vi såg bara slutet på den och folk kom ut i slutet av en tunnel med en slags gummiåtta där man satt ner i de båda hålen. Man åkte två och två och verkade perfekt. Shark-river hette den och var väldigt populär för vi fick stå i kö en halvtimma. Men så blev det äntligen vår tur. Jag och vår yngsta flicka fick tag i en gummiåtta och begav oss uppför en lång backe. Christian och stora flickan stack iväg före oss. När det var vår tur, så fick jag inte ”flotten” att rubba sig, så vi fick en kraftig knuff framåt av en hjälpsam man. Den knuffen ångrade jag bittert. Vi flög fram i en oroväckande hög hastighet och for upp och ner längs med väggarna. Till en början hade vi öppet ovanför, men så åkte vi plötsligt in i en tunnel.

Därinne var det becksvart. Kontrollen var fullständigt försvunnen och jag hörde några konstiga ljud. Insåg snart att det var jag själv som åstadkom de konstiga lätena. Jag var helt livrädd och det verkade som om det hela aldrig skulle ta slut. Men vips så var vi ute ur tunneln och jag tumlade mig ur gummiåttan. Barnen var överlyckliga, det här var helt i deras smak. Som tur var kunde vi skylla på den långa kön, så jag slapp att åka Shark-river någon mer gång. Samtidigt var det en ganska skön känsla; sånt här älskade jag att åka som barn och det var roligt att få vara barn igen, för en liten stund.   

Nu var det hög tid för lunch. Jag och barnen paxade ett bord på en av de två serveringarna som fanns inne på Vattenlandet. Christian ställde sig i kön. Där stod han en halvtimma innan han kom fram till kassan. Väl framme visade det sig att man endast beställde maten där, sen fick man stå i en annan kö som tog ytterligare en halvtimma, för att få den beställda maten. Jag fick den sista salladen; en äcklig sak med tre fårostbitar och lite parmaskinka, några tomater och salladsblad. Jag är glutenintolerant och det var det enda som fanns för mig att välja på. Klockan var halv två och jag hade ”turen” att få den sista salladen för dagen; inga fler leveranser var att vänta till serveringen.

Ute vid borden fanns det några stora parasoller, alla var nerfällda. Christian hade försökt att fälla upp en av dem, men det gick inte. Inte med hjälp av två andra män som stod i kö heller. Vi bad tjejen i kassan att någon skulle komma ut och hjälpa oss fälla upp parasollerna, eftersom det var mördande hett i solen. Hon bara skrattade uppgivet åt oss och sa ”ser det ut som om jag kan gå härifrån, eller?” Med det svaret fick Christian ställa sig i nästa kö för att få ut maten som vi betalat för. Övriga i familjen blev i alla fall mätta, endast jag var fortfarande hungrig. Allt det här med maten hade tagit alldeles för lång tid och vår äldsta dotter hann att få värsta blodsockerfall, vilket medförde att hon efter maten fick ett frispel och vägrade bada mer. Vi lämnade Vattenlandet med en stark känsla av missnöje.  

Köpte glass på väg in i Leklandet igen och satte oss för att kolla på Pippiteater klockan tre. Den var Kanonbra! Vilka duktiga (och viga) skådespelare… Där fanns minsann ingen tillstymmelse till höjdrädsla; de var både högt och lågt. Barnen skrattade högt och stämningen var återställd.

Vi gick vidare och kom således till den delen av Kneippbyn dit man kunde gå om man hade med sig egen mat. Där var det hur mysigt som helst! Bord och bänkar stod uppställda och det fanns en stor grill. Nedanför stupade en brant klippa och åt ena hållet såg man Visby och åt andra hållet fanns en vik, med en jättefin vik och bortanför den låg ytterligare en klippa. Utsikten inifrån Kneippbyn är verkligen spektakulär!

Här fanns en bergodalbana som föreställde en mask. Barnen åkte den själva tre gånger och älskade den. Vi gick vidare och det fanns ett nytt hoppkudde område där flickorna stannade och hoppade ännu mer. Längst bort i området fanns en restaurang, Solsidan tror jag den hette. Där fanns inte en kotte och vi ångrade att vi inte gått hit istället för att äta lunch.

Summa summarum av vårt besök i Kneippbyn: Barnen älskade det! Och har barnen det bra så har vi vuxna det bra också. Är det en riktigt varm sommardag, så kan man få ståplats i en bassäng inne på Vattenlandet. Därmed rekommenderar vi att hålla sig till Leklandet, det finns tillräckligt att göra därinne för en hel dag. Egentligen tycker vi att möjligheten borde ges att besöka endast Leklandet eller endast Vattenlandet för en billigare summa. Men kort sagt; vi rekommenderar alla med barn att gå in en dag på Kneippbyn. Fast vi kände att vi hann med allting på en dag; det fanns även tvådagarsinträde, men det var tillräckligt med en dag.

Tips

•         Gå och se Pippiteatern klockan tre.
•         Ta med egen fika!
•         Åk linbanan!

En regnig dag i slutet av oktober 2006 flög vi mot varmare nejder.   Till Kreta närmare bestämt. Detta skulle bli Jessica och Josephines första tripp utomlands. Jag och Christian, flickornas pappa, hade valt att gardera oss; med på resan var även hans och mina föräldrar. Dels för att vi ville ha trevligt ressällskap, men också för att de kanske kunde hjälpa oss med barnen ifall någonting gick snett. Vad det nu skulle kunna tänkas vara...

  
Bussen som tog oss från flygplatsen hade problem att komma fram vid vissa partier. Det hade sin trista förklaring. Två veckor innan vi anlände hade ett ihållande regn börjat. De tyngsta molnen och allt regn hade precis försvunnit, ett par timmar innan vi landade med planet. Vägarna hade delvis sköljts bort och vissa hus var helt översvämmade. En del människor hade till och med avlidit på grund av regnmassorna. 

 
Jag har varit i Grekland många gånger och alltid fascinerats av dess vackra natur och till synes sorglösa människor. Det som nu mötte oss var någonting helt annat. Desillusionerade och uppgivna människor som fått stänga sina verksamheter flera veckor för tidigt och hade HÖGA reparationskostnader att se fram emot. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det ändå var tur att denna förödelse hade skett så sent i turistsäsongen. 
Vårt hotell var beläget högt upp på ett berg och de enda spåren av vattenmassorna som syntes där var att en mur var raserad. De anställda på hotellet hade sitt ursprung i norden och skulle resa hem igen om ett par veckor. De var vid gott mod!
Efter att vi installerat oss på vårt rum gick vi ner till byn Almirida. Där pågick ett rensningsarbete på stränderna. En hel del bråte och stora träd låg spridda huller om buller. Vi gick på huvudgatorna som var formade som ett T. Där jämförde vi utbudet på de olika restaurangerna. Slutligen bestämde vi oss för en där var nästintill fullsatt. Det tog en stund innan maten serverades och barnen hann att bli rejält rastlösa, men maten var väl värd sin väntan! Jag åt en omelett som smakade otroligt gott, så som den bara kan göra i Grekland.

Mina reskamrater var lika begeistrade över maten, men en mätt mage har en tendens att påminna om hur trött man faktiskt är. Lilla Josephine somnade nästan sittandes så jag satte henne i barnvagnen, som vi lånat gratis på hotellet, och gick tillbaka. Jessica hade fått en kaka och saft och alla de vuxna hade blivit bjudna på ouzo av servitören. En mycket trevlig gest som verkligen uppskattades!
Dagarna gick och rensningen av stränderna runt om på hela Kreta pågick ständigt. Grekerna var oerhört effektiva i sitt arbete. Hotellägaren tyckte dock lite synd om oss gäster som delvis fått vår semester förstörd på grund av vädrets makter. Med det bestämde han sig för att bjuda alla gäster som ville på en resa med buss två timmar till en strand som inte drabbats nämnvärt av översvämningarna. Vårt ressällskap tog chansen att följa med. 

 
Bussen tog oss till västra Kreta och en alldeles fantastisk strand. Den hette Falassarna. Det blåste ganska hårt och vågorna var enorma. Det var inte någon bra plats för barnen att bada på, men det var nog den enda nackdelen. Jag är glad att jag fått se en så vacker plats och att mina närmaste släktingar var med mig här samtidigt så att vi får minnas tillsammans när vintrarna kyler...
Här på denna ljuvliga plats började Josephine visa tecken till att må dåligt. Hon blev extremt gnällig och vägrade plötsligt att äta. Med tanke på hur matglad hon vanligtvis är förstod vi ganska snart att något var allvarligt fel. När vi kom hem och tog tempen visade det sig att hon hade närmare 40 graders feber. Vi hoppades att det var någonting tillfälligt och väntade ett par dagar. Ingen märkbar förbättring, istället hade hon fått en skrällig hosta. Dagen innan vår hemresa var jag såpass orolig för henne att vi bestämde oss för att söka läkarvård. Vi fick hjälp i receptionen att ringa en taxi. Hotellpersonalen instruerade chauffören om att köra till en by några mil bort och vårdcentralen som låg där. Väl där skulle han vänta på oss för att sedan köra till ännu en by där apoteket låg. Därefter skulle han köra oss tillbaka till hotellet. Till oss ovana resenärer gav receptionisten tipset att behålla taxikvittot, ifall det gick att få tillbaka pengarna på försäkringen senare. 
Så begav vi oss med vår sjuka Josephine. Läkarna konstaterade att hon hade dubbelsidig öroninflammation och bronkit. De rådde oss att inte flyga hem med henne nästföljande dag. Detta för att trumhinnorna då kunde sprängas.      
Tusen tankar snurrade i mitt huvud; Hur löser vi det här? Hemresan är ju redan betald, vi kan inte betala en resa till? Vem ska stanna kvar med Josephine; jag eller Christian? Ovissheten hotade att bli panik. När vi väl återkom till hotellet gick vi genast upp till rummet för att konferera med de andra. Det enda vi åstadkom var att skapa ännu större oro i lägret. Trots att våra föräldrar varit ute och rest en hel del hade de aldrig varit med om någonting sådant här.
Nästa steg var att gå ner till receptionen. Där var de inte lika ovana. De tipsade oss om att ringa SOS international, vilket vi genast gjorde. Vår kontaktperson där tog reda på vad vår försäkring innefattade. Som tur var kunde hela familjen få stanna tills dess att Josephine bedömdes såpass frisk att hon kunde flyga. Mor- och farföräldrarna fick dock vackert fara hem igen så som ursprungsplanen var. Det var ett mycket gripande farväl vi tog av våra föräldrar, när den stunden kom. Inte ett öga var torrt. 
Det var svårt att njuta av de extra dagarna vi fått till skänks. Många frågor var fortfarande obesvarade; När skulle Josephine bli frisk? Hur skulle vi komma hem? Skulle försäkringen täcka de kostnader vi fick nu? Våra underbara föräldrar hade lovat att hjälpa oss och vi hade fått låna pengar av dem för den här oväntade utgiften. Men oron var ändå stor. 
Fyra dagar efter vårt läkarbesök fick vi åter träffa en läkare. Han gjorde bedömningen att medicinen hjälpt och Josephine kunde få flyga hem redan nästa dag. HJÄLP! Nu måste vi snabbt hem och packa. Och hur skulle vi egentligen komma hem? 
Vi tog återigen kontakt med SOS International. De konstaterade ganska snabbt att alla direktflyg till och från Kreta var slut för säsongen eftersom vi skulle ha rest med det allra sista charterflyget hem. Det innebar att vi skulle få göra en liten och käck rundresa. Från Chania till Athen, från Athen till Amsterdam och slutligen från Amsterdam till Göteborg. 
Även här var min oro stor. Hur skulle Josephines öron fixa alla upp- och nergångar med planet? Såhär i efterhand kan jag med lättnad och glädje konstatera att allt faktiskt gick bra. Det visade sig också att försäkringen täckte alla kostnader som vi haft i samband med Josephines sjukdom. De extra dagarna på hotellet, taxiresorna, flygbiljetterna, medicinerna och läkarkostnader. Vi behöll kvittona på allting och därmed var det inga problem. Det enda vi betalade själva var maten. Tack SOS International för att ni finns och för att ni är så kompetenta, vi hade inte klarat oss utan er!   
Bästa tips; 
Besök stranden Falassarna
och även gamla stan i Chania. 

Från punkt A till B

En kall vinterdag i slutet av december, några dagar innan julafton, begav sig vår familj iväg på äventyr. Medresenärerna var Christians föräldrar, hans båda bröder och Jennifer som är sambo till den yngste brodern. Runt tiotiden på morgonen kom snälle Mats, min kusins man, och hämtade oss. Vår packning bestod av tre vanliga resväskor och en väska i handbagagestorlek som vi skulle checka in. Så hade vi tre väskor med oss som handbagage, där vi hade med oss grejor som vi behövde under själva flygandet. Planen var att vi skulle köpa en ny väska när vi kommit fram till USA och fylla den med nya attiraljer.

Så skönt att få resa till värmen mitt i vintern! Det mesta av det vi packat var sommargrejor, vilket betydde att vi kunnat packa det mesta flera dagar innan avresan. Praktiskt! En detalj med resan som barnen inte uppskattade särskilt mycket var Twinrix-sprutorna som vi tagit innan. I augusti tog vi den första, den andra i november och den tredje skulle tas ett par månader efter hemkomsten. Men nu var alltså två av sprutorna avklarade och allt det roliga låg framför oss.

Vi satt en stund på Landvetter i sällskap med alla utom Christians äldste bror. Honom skulle vi träffa om ett par dagar, när vi kommit fram.Så steg vi på första planet som tog oss till Shiphol i Amsterdam. Detta var en hyfsat stor flygplats. Glada i hågen passerade vi några som stod och spelade och sjöng julmusik. Där delade man också ut små söta tomteluvor med texten "Shiphol" på. Alla fick varsin, så nu kom vi i riktig julstämning. Hela flygplatsen var pyntad och vi hade gärna gått lite långsammare och tittat lite mer men vi hade smått bråttom, eftersom nästa flyg gick om ett par timmar. Först gällde det att hitta rätt gate. Sedan var det meningen att vi skulle äta en snabb lunch, innan nästa plan gick.

Det funkade ganska bra ända tills det var en halvtimma kvar innan planet skulle lyfta. Då frågade jag om barnen behövde kissa innan den långa flygturen över Atlanten. VI gick bort till toaletten och alla gick in på varsin toalett. Oturligt nog kom inte alla ut igen. Josephines toalettdörr hade gått i baklås. Först försökte jag låsa upp dörren utifrån med hjälp av ett mynt. Det fungerade inte. Bad en flygvärdinna som kom in på toaletten att skaffa hjälp. Hon hittade en vakt eller liknande utanför någonstans. Denne vakt lyckades på något mirakulöst sätt pilla upp låset. Jag och barnen sprang tillbaka till gaten där alla väntade på oss. Lite pirrigt faktiskt: tänk om vi missat planet på grund av en låst dörr!

Planet skulle flyga mellan Amsterdam och Atlanta. Det flöt på bra och planet var en upplevelse i sig. Vilket utbud! Allt det vi packat i handbagaget var helt överflödigt. Barnen hade ett antal filmer att välja mellan. Jag trodde att jag hade hittat en jättebra film till Jessica. Den hette någonting med Snövit och Jägaren. I Sverige fanns just då en familjefilm som hette någonting med Snövit där Julia Roberts hade huvudrollen. Den hade vi funderat på att se hela familjen och jag trodde att det var den. Det var det inte. Det visade sig vara en riktigt brutal och våldsam film och Jessica blev riktigt rädd och ganska äcklad av en del scener.

Efter en stund kom första måltiden. Det var riktigt god mat, för att vara flygmat. Runt tiotiden tyckte vi att barnen skulle försöka sova. Det gick sådär. Josephine somnade, tror jag. Jag slumrade lite, Christian likaså, men Jessica var klarvaken. Varje gång man lyckats somna gjorde hon mig, eller Christian, uppmärksam på att hon inte kunde sova. När vi äntligen hittat en hyfsad sovposition och Jessica faktiskt lyckats somna, så kom nästa måltid. Vi bestämde oss för att detta inte var världens undergång, utan smålog åt det hela istället.

En timma senare landade vi i Atlanta. Det första som hände var att vi skulle passera genom en tull och passkontroll. Där ställde man alla möjliga sorters knepiga frågor. Typ "Har du kommit hit för att terrorisera vårt land?" "Har ni några vapen med er?" Eftersom vi svarade nekande på dessa frågor och antagligen såg otroligt trevliga ut, så fick vi lov att passera. Nu fick vi checka ut väskorna igen och checka in dem för nästa flygtur. När vi kommit in en bit på flygplatsen möttes vi av vår första riktiga "amerikanska upplevelse", om man bortser från passkontrollen. Det var en mörkhyad man som stod och dirigerade alla resenärer, beroende på vart man skulle. Jag kommer just nu, i skrivande stund, inte ihåg exakt vad han sa, men han lyste på något sätt och vi blev så oerhört glada över hans höga stämma som basunerade ut order på den amerikanska som vi bara sett på TV tidigare. Våra blickar möttes och vi smålog, allihop.

Vi hittade ett ställe där alla fick sittplats och väntade nu på nästa flygning som skulle ta oss till slutdestinationen, Orlando. Vi började allihop vid det laget se ganska slitna ut. Hittade en godis och drickautomat och handlade lite smått och gott. Köpte, bland annat, en Coca-Cola med körsbärssmak. Den smakade vidrigt!

På nästa flyg somnade allihop, inklusive Jessica, jättegott. Ett par timmar fick vi slumra och ingen försökte mata oss. Landade mitt i natten i Orlando. Jag, barnen och Jennifer satte oss för att vakta väskorna medans de andra gick för att leta upp hyrbilarna som vi bokat för ett tag sedan. Flygplatsen började avfolkas mer och mer. Vårt plan var det sista som landade den kvällen och alla medpassagerare försvann. Där satt vi och de började släcka ljusen i taket. Dörrar låstes och där gick en ensam städare och tittade på oss. Iallafall kändes det så. Jennifer blev rastlös och ville gå och se vart resten av sällskapet tagit vägen. Kvar var jag och barnen och en herrans massa väskor.

Sen hände ingenting på vad som tycktes vara en evighet. Slutligen kom Jennifer tillbaka. Hon hade inte hittat de andra, istället hade hon gått vilse. Hon var lite uppstressad, och vem hade inte varit det. Tur att hon hittade tillbaka! En liten stund senare kom de andra och hämtade oss. Vi fick gå en liten bit med alla väskorna och kom slutligen fram till ett garage. Där var allting jätteflummigt. Vi hade ju bokat bilar hemma för ett bra tag sedan, men nu stod uthyrarna där och sa att vi kunde gå in och välja vilken bil vi ville ha. Vi hittade några bilar som vi tyckte såg lämpliga ut för våra resekonstellationer. Tobbe och Jennifer valde en cool cab. Lilian och Lennart en sedan och vi likaså.

När vi rullade ut från garaget kom vi på att vi måste ställa in våra GPS-er på samma mål. Målet var ett ställe där vi skulle hämta nyckeln och en vägbeskrivning till själva huset som vi hyrt. Eftersom det var mitt i natten var nyckelutlämnarstället inte bemannat. Nyckeln skulle finnas i en box och Lilian hade fått en kod till denna. Att ställa in GPS-erna visade sig ha gått med varierad framgång. En av GPS-erna var inställd på att undvika alla betalstationer. Vi lämnade garaget i samlad tropp, men ganska snart avvek alltså den sista bilen. Föraren, Lennart, blev beordrad att ta en annan väg, eftersom vi närmade oss den första betalstationen.

Väl där betalade vi den angivna summan till kontrollanten. Vi väntade in Tobbe och Jennifer och upptäckte då att bil nummer tre saknades. Vi åkte en bit och kom in i ett område som låg nära Disney World och några av de andra stora parkerna. Detta var fel, enligt GPS-en, så vi vände och åkte tillbaka. Vi fick passera betalstationen igen, fast i motgående riktning mot första gången. Så vi åkte en bit till och GPS-en ville att vi skulle vända om. Så vi gjorde det. Nu åkte vi alltså en tredje gång genom en betalstation och jag började misstänka att vi kanske skulle lägga hela våran reskassa på samma j-a betalstation.

Bakom oss gjorde Tobbe ett tappert försök att få slippa betala denna tredje gång. VI såg i backspegeln hur han försökte göra sig förstådd med kontrollanten och har här fått Jennifers version av hans väl valda ord. Han sa "So, we rent this car, va..." och med en liknande fantastisk fortsättning på bästa svengelska. Kontrollanten föll inte för hans charm och även han fick betala denna tredje gång. Nu valde vi en annan väg och började istället åka fram och tillbaka på en väldigt lång och bred väg, á la America. Vi tyckte hela tiden att vi närmade oss nyckelutlämnarstället, enligt GPS-en, men adressen tycktes ha gått upp i rök.

Efter att ha åkt fram och tillbaka på vägen ifråga några varv blev jag kissnödig. Vi stannade på en parkering utanför en restaurang som såg stängd ut. Tobbe och Jennifer stannade bredvid vår bil. Jag hoppade ur bilen och kollade ifall restaurangen, trots allt, var öppen. Alla dörrar var låsta. En bit bort fanns ett lämpligt buskage. Jag såg på håll att Christian och Tobbe stod och diskuterade nästa drag. Jag gömde mig i busken och slog min lilla drill. Då plötsligt såg jag att det blev en faslig aktivitet inne på restaurangen. En, eller flera, personer började snabbt att röra sig därinne. Jag drabbades av panik i mitt egentligen komaliknande tillstånd. Sprang tillbaka till bilarna med byxorna på halv stång och ropade till de andra att vi måste sticka därifrån, snabbt!

Måste här förklara mina tankar lite mer utförligt. Det fanns, enligt min sömniga hjärna, två alternativ på gång. Ett: det kanske pågick ett rån därinne på restaurangen och vi skulle hamna mitt i smeten. Två: kanske var det några kvar därinne som jobbade och nu hade fått syn på mig och mina förehavanden borta i busken. I så falla skulle jag kanske åka i finkan och få bo där några år. Jag hade ju trots allt lovat att inte begå några terrordåd under min vistelse i USA. Kanske ansågs det högst allvarligt att man kissar i en buske. I Singapore får man ju inte ens spotta på gatan utan att det blir böter. I vilket fall så ville jag inte vara kvar här en sekund till.

Sprang till de andra och ropade att vi måste åka fort som ögat. Det visade sig att Christian, med hjälp av Tobbes telefon, äntligen fått kontakt med sina föräldrar i bil nummer tre. Han gav telefonen till mig, eftersom han själv måste koncentrera sig på körningen. Lennart och Lilian befann sig på en McDonald´s någonstans. Sådana fanns det ett gäng av, så vi bestämde oss för att stanna till någonstans och försöka reda upp situationen istället för att bara planlöst åka omkring.

Även vi hittade en McDonald´s och stannade där för att äta en burgare och förhoppningsvis, via maten, få in några vettiga tankar i huvudet. På Mackedonken hade de inga glutenfria bröd, så jag fick vackert nöja mig med en hamburgare i en plastburk. Måste i det här läget tillägga att jag var oerhört stolt över våra båda flickor som suttit i baksätet och varit helt tysta under hela detta strul. De var fortfarande vakna och vi hade snart varit vakna ett helt dygn, med ett par timmars sömn. De var verkligen fantastiska! Äntligen hittade Lilian och Lennart oss. Vi åkte vidare och hade nu bestämt oss för att fråga någon om hjälp.

Vi gick in på en 7-eleven och frågade om de kände till något välkänt nyckelutlämningsställe i närheten. Det gjorde de! En kille ritade på en turisktkarta vart vi skulle åka och under tiden som han förklarade för de andra så handlade jag frukostmat till dagen därefter. Jag hade en stark känsla av att vi skulle sova ganska länge följande dag och det första man skulle göra var knappast att gå och handla. Fick tag i fyra yoghurtar, en limpa bröd, smör och något äckligt köttpålägg. Vi åkte till platsen som vägbeskrivaren gett oss. Yes! Koden som Lilian fått stämde och i boxen fanns nästa vägbeskrivning och en nyckel med en kod till huset. Nu hade vi kommit ett steg närmare.

Började nu att leta efter nästa adress. Denna gång inträffade bara ett misstag. Vi verkade ha åkt för långt vid ett tillfälle och stannade följdaktligen. Lilian hoppade ur deras bil och letade efter någonting i bagaget. Det var en ficklampa hon ville ha. Nu blev det lättare att följa kartan. Vi vände om och kom snart på rätt väg. Vi kom in i ett villaområde med fantastiskt julpynt på och utanför husen, i trädgårdarna. Sådant vi bara sett på TV förut. Det kändes verkligen paradoxalt att se alla palmer, tydligt tecken på värme, och samtidigt allt julpynt, något som vi nordbor förknippar med den kyliga årstiden. Vi trodde knappt att det var sant när vi äntligen hittade rätt hus, med rätt siffror på husknuten. Koden och nyckeln stämde och vi kom in.

Huset var jättefint och perfekt för vårat gäng. Lilian och Lennart hade ett dubbelrum med egen toalett. Tobbe och Jennifer hade ett eget dubbelrum. Jocke skulle få ett eget rum, när han dök upp. De fick dela en toalett som fanns i anslutning till hallen. Och vi, Family four, hade ett eget badrum som låg i anslutning till två rum med fyra singelsängar. I mitten fanns ett stort vardagsrum, med bland annat en fantastiskt skön soffa. Även ett kök, med ett kylskåp av oanade dimensioner. Utanför på baksidan, fanns en pool och solsängar. Då vi försökte gå ut till poolen gick larmet igång. Vi hittade en lapp på väggen som sa att man hade tio sekunder på sig att passera genom dörren, annars skulle larmet gå. Dessutom var man tvungen att hålla in en knapp som satt väldigt högt upp för att komma ut. Detta för barnsäkerheten.

Här skulle vi nu alltså spendera de närmaste tolv dagarna. Det kändes väldigt rätt. Någonting som kändes ännu mer rätt var att krypa ner under täcket och sova. Rummet som jag och Christian valt låg nära AC-aggregatet som jobbade för högtryck nattetid. Trots att man var dödstrött, så gick det alltså inte jättebra att sova denna första natt. Bestämde oss för att byta rum med barnen nästföljande dag. De är inte lika ljudkänsliga. Fortsättning följer.