Från punkt A till B

En kall vinterdag i slutet av december, några dagar innan julafton, begav sig vår familj iväg på äventyr. Medresenärerna var Christians föräldrar, hans båda bröder och Jennifer som är sambo till den yngste brodern. Runt tiotiden på morgonen kom snälle Mats, min kusins man, och hämtade oss. Vår packning bestod av tre vanliga resväskor och en väska i handbagagestorlek som vi skulle checka in. Så hade vi tre väskor med oss som handbagage, där vi hade med oss grejor som vi behövde under själva flygandet. Planen var att vi skulle köpa en ny väska när vi kommit fram till USA och fylla den med nya attiraljer.

Så skönt att få resa till värmen mitt i vintern! Det mesta av det vi packat var sommargrejor, vilket betydde att vi kunnat packa det mesta flera dagar innan avresan. Praktiskt! En detalj med resan som barnen inte uppskattade särskilt mycket var Twinrix-sprutorna som vi tagit innan. I augusti tog vi den första, den andra i november och den tredje skulle tas ett par månader efter hemkomsten. Men nu var alltså två av sprutorna avklarade och allt det roliga låg framför oss.

Vi satt en stund på Landvetter i sällskap med alla utom Christians äldste bror. Honom skulle vi träffa om ett par dagar, när vi kommit fram.Så steg vi på första planet som tog oss till Shiphol i Amsterdam. Detta var en hyfsat stor flygplats. Glada i hågen passerade vi några som stod och spelade och sjöng julmusik. Där delade man också ut små söta tomteluvor med texten "Shiphol" på. Alla fick varsin, så nu kom vi i riktig julstämning. Hela flygplatsen var pyntad och vi hade gärna gått lite långsammare och tittat lite mer men vi hade smått bråttom, eftersom nästa flyg gick om ett par timmar. Först gällde det att hitta rätt gate. Sedan var det meningen att vi skulle äta en snabb lunch, innan nästa plan gick.

Det funkade ganska bra ända tills det var en halvtimma kvar innan planet skulle lyfta. Då frågade jag om barnen behövde kissa innan den långa flygturen över Atlanten. VI gick bort till toaletten och alla gick in på varsin toalett. Oturligt nog kom inte alla ut igen. Josephines toalettdörr hade gått i baklås. Först försökte jag låsa upp dörren utifrån med hjälp av ett mynt. Det fungerade inte. Bad en flygvärdinna som kom in på toaletten att skaffa hjälp. Hon hittade en vakt eller liknande utanför någonstans. Denne vakt lyckades på något mirakulöst sätt pilla upp låset. Jag och barnen sprang tillbaka till gaten där alla väntade på oss. Lite pirrigt faktiskt: tänk om vi missat planet på grund av en låst dörr!

Planet skulle flyga mellan Amsterdam och Atlanta. Det flöt på bra och planet var en upplevelse i sig. Vilket utbud! Allt det vi packat i handbagaget var helt överflödigt. Barnen hade ett antal filmer att välja mellan. Jag trodde att jag hade hittat en jättebra film till Jessica. Den hette någonting med Snövit och Jägaren. I Sverige fanns just då en familjefilm som hette någonting med Snövit där Julia Roberts hade huvudrollen. Den hade vi funderat på att se hela familjen och jag trodde att det var den. Det var det inte. Det visade sig vara en riktigt brutal och våldsam film och Jessica blev riktigt rädd och ganska äcklad av en del scener.

Efter en stund kom första måltiden. Det var riktigt god mat, för att vara flygmat. Runt tiotiden tyckte vi att barnen skulle försöka sova. Det gick sådär. Josephine somnade, tror jag. Jag slumrade lite, Christian likaså, men Jessica var klarvaken. Varje gång man lyckats somna gjorde hon mig, eller Christian, uppmärksam på att hon inte kunde sova. När vi äntligen hittat en hyfsad sovposition och Jessica faktiskt lyckats somna, så kom nästa måltid. Vi bestämde oss för att detta inte var världens undergång, utan smålog åt det hela istället.

En timma senare landade vi i Atlanta. Det första som hände var att vi skulle passera genom en tull och passkontroll. Där ställde man alla möjliga sorters knepiga frågor. Typ "Har du kommit hit för att terrorisera vårt land?" "Har ni några vapen med er?" Eftersom vi svarade nekande på dessa frågor och antagligen såg otroligt trevliga ut, så fick vi lov att passera. Nu fick vi checka ut väskorna igen och checka in dem för nästa flygtur. När vi kommit in en bit på flygplatsen möttes vi av vår första riktiga "amerikanska upplevelse", om man bortser från passkontrollen. Det var en mörkhyad man som stod och dirigerade alla resenärer, beroende på vart man skulle. Jag kommer just nu, i skrivande stund, inte ihåg exakt vad han sa, men han lyste på något sätt och vi blev så oerhört glada över hans höga stämma som basunerade ut order på den amerikanska som vi bara sett på TV tidigare. Våra blickar möttes och vi smålog, allihop.

Vi hittade ett ställe där alla fick sittplats och väntade nu på nästa flygning som skulle ta oss till slutdestinationen, Orlando. Vi började allihop vid det laget se ganska slitna ut. Hittade en godis och drickautomat och handlade lite smått och gott. Köpte, bland annat, en Coca-Cola med körsbärssmak. Den smakade vidrigt!

På nästa flyg somnade allihop, inklusive Jessica, jättegott. Ett par timmar fick vi slumra och ingen försökte mata oss. Landade mitt i natten i Orlando. Jag, barnen och Jennifer satte oss för att vakta väskorna medans de andra gick för att leta upp hyrbilarna som vi bokat för ett tag sedan. Flygplatsen började avfolkas mer och mer. Vårt plan var det sista som landade den kvällen och alla medpassagerare försvann. Där satt vi och de började släcka ljusen i taket. Dörrar låstes och där gick en ensam städare och tittade på oss. Iallafall kändes det så. Jennifer blev rastlös och ville gå och se vart resten av sällskapet tagit vägen. Kvar var jag och barnen och en herrans massa väskor.

Sen hände ingenting på vad som tycktes vara en evighet. Slutligen kom Jennifer tillbaka. Hon hade inte hittat de andra, istället hade hon gått vilse. Hon var lite uppstressad, och vem hade inte varit det. Tur att hon hittade tillbaka! En liten stund senare kom de andra och hämtade oss. Vi fick gå en liten bit med alla väskorna och kom slutligen fram till ett garage. Där var allting jätteflummigt. Vi hade ju bokat bilar hemma för ett bra tag sedan, men nu stod uthyrarna där och sa att vi kunde gå in och välja vilken bil vi ville ha. Vi hittade några bilar som vi tyckte såg lämpliga ut för våra resekonstellationer. Tobbe och Jennifer valde en cool cab. Lilian och Lennart en sedan och vi likaså.

När vi rullade ut från garaget kom vi på att vi måste ställa in våra GPS-er på samma mål. Målet var ett ställe där vi skulle hämta nyckeln och en vägbeskrivning till själva huset som vi hyrt. Eftersom det var mitt i natten var nyckelutlämnarstället inte bemannat. Nyckeln skulle finnas i en box och Lilian hade fått en kod till denna. Att ställa in GPS-erna visade sig ha gått med varierad framgång. En av GPS-erna var inställd på att undvika alla betalstationer. Vi lämnade garaget i samlad tropp, men ganska snart avvek alltså den sista bilen. Föraren, Lennart, blev beordrad att ta en annan väg, eftersom vi närmade oss den första betalstationen.

Väl där betalade vi den angivna summan till kontrollanten. Vi väntade in Tobbe och Jennifer och upptäckte då att bil nummer tre saknades. Vi åkte en bit och kom in i ett område som låg nära Disney World och några av de andra stora parkerna. Detta var fel, enligt GPS-en, så vi vände och åkte tillbaka. Vi fick passera betalstationen igen, fast i motgående riktning mot första gången. Så vi åkte en bit till och GPS-en ville att vi skulle vända om. Så vi gjorde det. Nu åkte vi alltså en tredje gång genom en betalstation och jag började misstänka att vi kanske skulle lägga hela våran reskassa på samma j-a betalstation.

Bakom oss gjorde Tobbe ett tappert försök att få slippa betala denna tredje gång. VI såg i backspegeln hur han försökte göra sig förstådd med kontrollanten och har här fått Jennifers version av hans väl valda ord. Han sa "So, we rent this car, va..." och med en liknande fantastisk fortsättning på bästa svengelska. Kontrollanten föll inte för hans charm och även han fick betala denna tredje gång. Nu valde vi en annan väg och började istället åka fram och tillbaka på en väldigt lång och bred väg, á la America. Vi tyckte hela tiden att vi närmade oss nyckelutlämnarstället, enligt GPS-en, men adressen tycktes ha gått upp i rök.

Efter att ha åkt fram och tillbaka på vägen ifråga några varv blev jag kissnödig. Vi stannade på en parkering utanför en restaurang som såg stängd ut. Tobbe och Jennifer stannade bredvid vår bil. Jag hoppade ur bilen och kollade ifall restaurangen, trots allt, var öppen. Alla dörrar var låsta. En bit bort fanns ett lämpligt buskage. Jag såg på håll att Christian och Tobbe stod och diskuterade nästa drag. Jag gömde mig i busken och slog min lilla drill. Då plötsligt såg jag att det blev en faslig aktivitet inne på restaurangen. En, eller flera, personer började snabbt att röra sig därinne. Jag drabbades av panik i mitt egentligen komaliknande tillstånd. Sprang tillbaka till bilarna med byxorna på halv stång och ropade till de andra att vi måste sticka därifrån, snabbt!

Måste här förklara mina tankar lite mer utförligt. Det fanns, enligt min sömniga hjärna, två alternativ på gång. Ett: det kanske pågick ett rån därinne på restaurangen och vi skulle hamna mitt i smeten. Två: kanske var det några kvar därinne som jobbade och nu hade fått syn på mig och mina förehavanden borta i busken. I så falla skulle jag kanske åka i finkan och få bo där några år. Jag hade ju trots allt lovat att inte begå några terrordåd under min vistelse i USA. Kanske ansågs det högst allvarligt att man kissar i en buske. I Singapore får man ju inte ens spotta på gatan utan att det blir böter. I vilket fall så ville jag inte vara kvar här en sekund till.

Sprang till de andra och ropade att vi måste åka fort som ögat. Det visade sig att Christian, med hjälp av Tobbes telefon, äntligen fått kontakt med sina föräldrar i bil nummer tre. Han gav telefonen till mig, eftersom han själv måste koncentrera sig på körningen. Lennart och Lilian befann sig på en McDonald´s någonstans. Sådana fanns det ett gäng av, så vi bestämde oss för att stanna till någonstans och försöka reda upp situationen istället för att bara planlöst åka omkring.

Även vi hittade en McDonald´s och stannade där för att äta en burgare och förhoppningsvis, via maten, få in några vettiga tankar i huvudet. På Mackedonken hade de inga glutenfria bröd, så jag fick vackert nöja mig med en hamburgare i en plastburk. Måste i det här läget tillägga att jag var oerhört stolt över våra båda flickor som suttit i baksätet och varit helt tysta under hela detta strul. De var fortfarande vakna och vi hade snart varit vakna ett helt dygn, med ett par timmars sömn. De var verkligen fantastiska! Äntligen hittade Lilian och Lennart oss. Vi åkte vidare och hade nu bestämt oss för att fråga någon om hjälp.

Vi gick in på en 7-eleven och frågade om de kände till något välkänt nyckelutlämningsställe i närheten. Det gjorde de! En kille ritade på en turisktkarta vart vi skulle åka och under tiden som han förklarade för de andra så handlade jag frukostmat till dagen därefter. Jag hade en stark känsla av att vi skulle sova ganska länge följande dag och det första man skulle göra var knappast att gå och handla. Fick tag i fyra yoghurtar, en limpa bröd, smör och något äckligt köttpålägg. Vi åkte till platsen som vägbeskrivaren gett oss. Yes! Koden som Lilian fått stämde och i boxen fanns nästa vägbeskrivning och en nyckel med en kod till huset. Nu hade vi kommit ett steg närmare.

Började nu att leta efter nästa adress. Denna gång inträffade bara ett misstag. Vi verkade ha åkt för långt vid ett tillfälle och stannade följdaktligen. Lilian hoppade ur deras bil och letade efter någonting i bagaget. Det var en ficklampa hon ville ha. Nu blev det lättare att följa kartan. Vi vände om och kom snart på rätt väg. Vi kom in i ett villaområde med fantastiskt julpynt på och utanför husen, i trädgårdarna. Sådant vi bara sett på TV förut. Det kändes verkligen paradoxalt att se alla palmer, tydligt tecken på värme, och samtidigt allt julpynt, något som vi nordbor förknippar med den kyliga årstiden. Vi trodde knappt att det var sant när vi äntligen hittade rätt hus, med rätt siffror på husknuten. Koden och nyckeln stämde och vi kom in.

Huset var jättefint och perfekt för vårat gäng. Lilian och Lennart hade ett dubbelrum med egen toalett. Tobbe och Jennifer hade ett eget dubbelrum. Jocke skulle få ett eget rum, när han dök upp. De fick dela en toalett som fanns i anslutning till hallen. Och vi, Family four, hade ett eget badrum som låg i anslutning till två rum med fyra singelsängar. I mitten fanns ett stort vardagsrum, med bland annat en fantastiskt skön soffa. Även ett kök, med ett kylskåp av oanade dimensioner. Utanför på baksidan, fanns en pool och solsängar. Då vi försökte gå ut till poolen gick larmet igång. Vi hittade en lapp på väggen som sa att man hade tio sekunder på sig att passera genom dörren, annars skulle larmet gå. Dessutom var man tvungen att hålla in en knapp som satt väldigt högt upp för att komma ut. Detta för barnsäkerheten.

Här skulle vi nu alltså spendera de närmaste tolv dagarna. Det kändes väldigt rätt. Någonting som kändes ännu mer rätt var att krypa ner under täcket och sova. Rummet som jag och Christian valt låg nära AC-aggregatet som jobbade för högtryck nattetid. Trots att man var dödstrött, så gick det alltså inte jättebra att sova denna första natt. Bestämde oss för att byta rum med barnen nästföljande dag. De är inte lika ljudkänsliga. Fortsättning följer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna text skrivs i förhoppning om att jag ska få den stora äran att bli resereporter för Solresor under en vecka. Resmålet är Side i Turkiet där ingen i min familj varit. Nedan återger jag istället en annan resa som jag och Christian gjort till Turk...

En strålande sommardag i mitten av juli var vi på Kneippbyn. Vi kom dit ca tjugo minuter efter det att de öppnat och köerna fanns, men de var inte jättelånga. Direkt innanför entrén fanns det ett antal toaletter, något som visade sig finnas med jämna...

En regnig dag i slutet av oktober 2006 flög vi mot varmare nejder.   Till Kreta närmare bestämt. Detta skulle bli Jessica och Josephines första tripp utomlands. Jag och Christian, flickornas pappa, hade valt att gardera oss; med på resan var även han...